a wild onion in the gutted road

Då vi ska ha en syndfull svinafton kommande lördag (den 11 december, anno domini 2009) så måste man ju faktiskt prova lite recept. Kollegan Å beslutade sig för att koka sylta på lite gisfötter härom aftonen och återkom med rapporten: ”det där var ju helt värdelöst, en tesked kött på fyra fötter!”.

Således inleddes plan beta. Urbenad fossing med fyllning. Då jag var dum nog att föra upp detta på tal så föll lotten naturligtvis på mig. Shopping skedde efter jobbet och ingredienserna bestod av följande:

2 stycken grisfötter, delade (hela är bäst).
1 styck grishjärta
1 styck grislever
cocktailchorizo
äggula (2 st)
en skvätt grädde
färsk timjan
lite nymald vitpeppar.

Först av allt så plockades fötterna ut ur förpackningen, sköljdes, torkades och saltades ymnigt på svålsidan för att dra vätska ur skinnet. Under tiden man låter dem dra kan man med fördel kolla exempelvis facebook.

När man låtit det dra en stund så blandar man godsakerna till en smarrig gucka. Snitta cocktailchorizon (den råa varianten) och ta bort fjellstret. Hacka grovt och lägg i en bunke. Finhacka sedan så mycket lever som du tycker behövs och lika mycket hjärta fint. Tillsätt äggulor och grädde, färsk timjan och lite vitpeppar och blanda till en smet (observera den aptitliga färgen!).

Medan denna stå och gottar till sig så benar man med fördel ur grisfötterna. När man som jag har halva grisfötter så skär man helt sonika längs med och runt benet och frilägger skinnet. Sen så kapar man ”tårna” vid de första knogarna, det är bra att behålla ben för styrselns skull. Har du hela fötter, vilket rekommenderas, så lägger du inledningsvis ett snitt på undersidan av foten och arbetar sedan på samma sätt.

Fyll sedan fossingarna med smeten (inte för mycket, den sväller!), linda in i plastfilm så att den håller formen och baka av i ugn (ånga) så att den stelnar. Detta kan göras i förväg och samma dag som man ska servera så kör man in foten på låg temperatur och låter den gå klart och knäcka till sig. Detta kan ta tid…
Själv var jag dock tvungen att binda upp fötterna med tråd (hade inte tid att ånga) och resultatet ses nedan.

Sedan in i ugnen! Det smarr som inte gick åt bredes med fördel på ett gott surdegsbröd och steks i panna till en nyttig middag år den duktiga kocken. Obs! Steks även med köttsidan ned, tänk parisare…

Efter ett antal timmar (egentligen fler timmar och på lägre temperatur än vad jag körde) så är godsakerna klara. Har allting utförts korrekt så ska svålen vara knaprig och inte seg och allt bara vara underbart gott!

Jag kommer att skiva denna tunt och ha den till en sallad i morgon, men användningsområdena är oändliga. De är en varmrätt i sig med någonting till. Varför inte en kall pils eller en bra pinot?

Igår var det dags att besöka en av stadens mest omskrivna krogar, tillika innehavare av en stjärna i Guide Michelin, nämligen Frantzén/Lindeberg (klurigt att lista ut det av inläggets namn, eller hur?).  Sedan pojkarna tog över lokalen efter Mistral som huserade där tidigare så har de snabbt jobbat upp ett rykte i det gastronomiska Sverige, och att få en stjärna så snart efter öppnandet är verkligen en bedrift.

Anledningen till besöket var att min värd för kvällen vid ett tidigare besök blivit missnöjd och krögarparet bjöd tillbaka honom för att få återupprätta sig. Jag vet att man inte ska kommentera mat man har fått gratis, men eftersom jag har ett genuint intresse för mat så känner jag mig härtill nödd och tvungen. Kvällen till ära slogs det på stora trumman och vi hade inget val, utan det var helt enkelt bara att luta sig tillbaka och åka med i vad som bjöds. Jag kommer att kommentera maten, vinlistan har jag inte lyckats lägga mina vantar på så dryckeskommentarerna blir som bäst sporadiska.

Vi bjöds på en 16- rätters meny (om man räknar de små smakbitarna i början, vilket man bör) och den såg ut som följer:

Selektion av aptitretare

Dillstrut med blomkålscrème
löjrom från kalix & gräslök

Dillstruten var en spännande upplevelse, en söt frasig våffelstrut med en smakrik blomkålscrème som i sig var söt och god toppades med en liten klutt kalixlöjrom. En liten munsbit som passade väldigt bra med champagnen.

Rillette på lammbog från Pyrenéerna
mynta & ärtor

En skön liten fusionvariant med inslag av klassiskt engelska toner med lammet och myntan. Lätta och eleganta smaker, strålande textur på rilletten och gott i allmänhet.

Potatislök från Linnés Råshult i två texturer
rålakrits, 25-årig vinäger & atsinakrasse

En len och smakfull rätt med friterad chalottenlök (tror jag att det var) och en lökcrème (här börjar man redan, tre rätter in, bli lite less på crèmer), smakerna var som tidigare eleganta. Problemet med att använda lök är dock att den tenderar att bli lite väl söt. Visst, de friterade lökringarna  gav en viss sälta som balanserade upp, men det blev nästan lite för mycket av det goda.

Muscatpumpa med krispig parmesan
tryffelpuré, saltade pumpakärnor & pumpakärnsolja

En crème igen, väldigt fet och härlig i smaken med en silkeslen textur, tillsammans med parmesanchipset så gifte sig sötman i puppan perfekt och lyfte också fram tryffeltonerna. Helt klart den bästa av aptitretarna i mitt tycke.

Pärlpotatis med kaviar
ostronblad & purjolök

Här har vi en liten, liten potatisbit, med ett litet, litet blad och en liten, liten klick kaviar. Tyvärr var allt så litet att potatisen ändå helt tog överhanden. Och, tyvärr, så är inte kokt, kall, osaltad potatis en favvo hos mig. Snygg dock (även om serveringsnålarna väckte onda associationer till akupunkturnålar hos min värd).

Kyld majssoppa med apelsinyoghurt
dragon & morot

En rätt som jag verkligen inte förstod. Ett litet glas där allt ligger skiktat (tänk er en liten B 52). Den här skulle ätas med något underligt verktyg som jag först trodde var en liten ställning att lägga de använda skedarna, från de förra rätterna, på. Problemet med den här rätten var att när lagren blandades, när man fick upp en klutt av allt på den underliga mojängen, så smakade allt kall pannkakssmet. Jag kan tänka mig att alla delarna var för sig var helt fantastiska, men tillsammans var de verkligen inte min kopp med.. Soppa. I mitt tycke kvällens bottennapp.

Amuse- Bouche

Lätt kokta betor ”Aigre- doux” från vår trädgård
rostade valnötter, äppelkärnsolja, blasten från vita betan & morot

Ingenting att pipa om här, rena smaker, gott och snyggt.

Menyn ”Elegant Höst bohème”

Kammussla från Fröja med kallpressad rapsolja från Flen
torkat bröd, rötter från Katrineholm syrade i vassle samt Velouté, lättvispad grädde med smak av rökt späck.

En snygg presentation där servisen (som var klanderfri under hela kvällen, ett stort tack till er) kommer fram och presenterar musslor vid bordet. Stora och snygga, perfekt stekta pilgrimsmusslor. Smakerna till var bra, men kanske en aning söta. Svartrötter är söta i sig, grädde är söt i sig, musslan är söt… Det blev en liten, liten touch för mycket sötma för mig. Men, vilken mussla!

Anklever ”Pôche- grille” med Medjooldadel
citron, kanel från Sri Lanka, saffran & karamell

Här snackar vi! Den här anklevern är värd ett besök bara för sig själv. Synd bara att den ska maskeras av otroligt smakrika tillbehör. Man har tagit fettet från tillagningen av anklevern och blandat ihop med citron och saffran, till detta ett kanelpulver och en karamell. Problemet här är att anklevern, som var pocherad och sen avbränd, utan tvekan var den bästa anklever jag ätit. Tillbehören tog på tok för mycket uppmärksamhet från den rena och snygga levern. Att det sen serverades en dadel till också som med sin sötma också hjälpte till att ta överhanden då man kombinerade en tugga var också ett litet orosmoment.

Hel marulk tillagad i tre timmar under grisfett
röd paprikacrème, persilja, chorizofett, Sorranabönor ”hummus”, torkade oliver & rostade mandlar
Väldigt, väldigt vällagad och väldigt god. Inga invändningar här, fisken var strålande tillagad, smakrik och fungerade väldigt bra till tillbehören och vinet.

”Fattiga Riddare”
100 årig vinäger, parmeggiano reggiano, silverlök & Tryffel

En på pappret enkel rätt, serverades med rikliga mängder tryffel och en kopp med en misobuljong. Smakerna i den fattiga riddaren var väldigt, väldigt bra, vinägern koncentrerad och god och tryffeln… Var som hyvlad tryffel är mest, lite papprig och trist om man inte har någon katalysator. Koppen med buljong dock. Varför? När man tog en klunk av den salta, koncentrerade buljongen så tog den helt överhanden över rättens eleganta smaker. jag nöjde mig med en sipp på buljongen, sen fick den vara.

Lantkyckling från Janzé i två serveringar

Rillette på låret
brynt smör, svampcrème, jordärtskockschips kryddade med torkad karljohansvamp samt syrlig grädde med gult vin & vit miso
Bröstet bakat i gryta med halm & färska lagerblad
trattkantareller, puré på ungsrostad jordärtskocka, vit miso samt brynt smör & gult vin.

Dessa båda rätter var väldigt bra, smakerna återkom (naturligtvis) i båda rätterna, men den som verkligen stack ut var kycklingbröstet. Det sousvidades (tillagades vaccat) genom att man först lät det nå en temperatur av 20 grader, då höjde man temp tll 30 grader och så vidare tills dess att kycklingen hade en temperatur av 70 grader. Underbart saftig, tillbehören var perfekta och det var en strålande balans i smakerna (och ingen crème, wohooo!). Kvällens favorit tillsammans med anklevern.

”Tour de France”
Ulf Elfving eller Stellan Skarsgård

Vi valde Ulf Elfving att vara vår guide genom ostbrickan (röst, inspelad på en liten iPod). Grannarna valde Stellan och det var bland det värska jag hört. Han väste fram sina repliker på en hes engelska (tänk er hans karaktär i den undermåliga ”Arthur” så får ni en idé). Ostarna var väldigt bra och perfekt tempererade. Rocqueforten var en överraskning!

Höstäpple från vår trädgård
med lagerbladsglass, smörstekt brioche, pekannöt och stekjuice.

En trevlig avslutning, mycket sötma, mycket smak. Vid det här laget var man ganska sugen på koppen med kaffe som hägrade bakom ett moln av flytande kväve. Vi fick in ett litet fat med två små skedar, i fatet hälldes någonting flytande som orsakade en explosion av rök över vårt bord. Det var säkert tänkt att vara en aha upplevelse men tyvärr, det var bara… För mycket.

Kaffet var helt underbart, den lilla chokladmacaronen (”burgaren”, serverades med senap och ketchup) var väldigt god och jag klarade inte av att äta upp kaffegodiset och bad om en doggybag vilket promt löstes.

Någonting som jag inte nämnt hittils är brödet, vanligtvis taget från det egna bageriet på andra sidan gatan, under gårdagen dock från Riddis då det råder influensatider, tillsammans med vad som kan vara de två bästa smör jag ätit i hela mitt liv. Ett rent, klart och salt smör och ett brynt och härligt nötigt ”rökt” smör som serverades spektakulärt i en kupa med rök.

Smöret är, precis som anklevern och kycklingen, väl värda ett besök i egen hävd.

För att sammanfatta. Nivån är hög och ambitionerna högre. Det är mitt första och ärliga intryck. Att satsa på egenodlade grönsaker är väldigt väldigt bra och ligger verkligen i tiden. Köket har stora ambitioner (och många internationella inspirationskällor) och man arbetar tryggt och bra med sina råvaror och smaker. Ett litet aber, och det är litet, är att det är crèmer och puréer på tok för mycket. Det taktila sinnet är väldigt viktigt vid en middag och man vill ibland tugga maten. Visst, att puréea någonting ger fantastiska smaker, men att bara äta sådant i fyra timmar? Det blir för mycket. Samt att magen tar stryk. Sorry, I said it.

Svensk gastronomi har någonting stort på gång, vi har nya, fantastiska och innovativa unga kockar där ute. Problemet är självförtroendet. Vi måste våga lita mer på oss själva, inte stirra oss för blinda på omvärlden och titta på vad de gör. Inspiration i all ära, men vad som gör de verkligt unika upplevelsera är att man får en känsla av någonting eget, nytt, fräscht. För mig är inte Frantzén/Lindeberg riktigt där än, men de är på god väg. De behöver lite mer självförtroende, de behöver våga lita på sina smaker och de behöver, i mitt tycke, förenkla sina rätter. De bjuder på några av de renaste, snyggaste smaker jag provat. Smaker som tyvärr döljs av tillbehören.

När man hittar hem, när man plockar fram det rena och det unika då har vi kommit en bra bit på vägen mot att ha en svensk gastronimisk scen där man sätter trender när det gäller tekniker och smaker, och inte bara kopierar.

Så, i korthet. En väldigt bra måltidsupplevelse, fantastisk service även om jag och A var lite flamsiga, de tog oss med en klackspark, det uppskattas. Maten var bra till väldigt bra med toppar som var fantastiskta och ett bottennapp som var.. Oförståeligt, inte dåligt, men… konstigt.

Besök verkligen Frantzén/Lindeberg, jag tror verkligen att de är någonting på spåren. När de har vuxit i sina skor, blivit säkra i vad de gör och i smakerna så kommer det att bli genomgående fantastiskt.

Fortsätt det strålande jobbet!

Hälsar Jimmy

P.s håll utkik på Anders blogg angående hans upplevelse, han har antagligen vinerna också, då han vägrade skicka dessa till mig… d.s

p.p.s Och här kom vinpaketet också! d.s

Vinpaket den 18:e november 2009

S.A. José Michel, Champagne, Moussy

2007, Forstmeister Geltz Ziliken, Saarburger Rausch, Riesling Kabinett

1998, Chateau d’Arlay, Jura, Côte du Jura Blanc

2007 Vincent Paris, Cornas, ”Granit 60”

2006 Chateau de Beauregard, Pouilly-Fuissé, ”Vers Pouilly”

2007/08 Famille Dupont, Cidre fût de Calvados

S.A. Chateau d’Arlay, Jura, Macvin

Nu har begåvningsreserven på aftonhoran tyckt att det hänt för lite i världen igen. När svininfluensan (eller den Mexikanska influensan som de ortodoxa judarna säger) visat sig vara en nyhetsflopp som inte går att mjölka längre så måste man ta till det gamla, hederliga BIB tricket.

Sätt prisvärdhetsplus på de mest anskrämliga av produkter och sätt ut det på löpen så ska ni se att att den hjärntvättade massan kastar sig över lösnumren som flugor på skit. Att sätta ut prisvärdhetspoäng, vilket är allt de där plustecknen, globerna, getingarna et. cetera handlar om är att idiotförklara konsumenten.

Vinskribenter ska ge konsumenten ett underlag att ta ett eget beslut, inte ta besluten åt konsumenten.

+++++ på ett vin för 59 spänn innebär inte per automatik att det är bättre än ett vin för 200 spänn som fått ++, vilket verkar vara vad den gemene konsumenten tror…

Nu blir man ledsen igen.

EDIT: När jag läste igenom detta så insåg jag att det var väldigt likt någonting jag skrivit tidigare, typ HÄR…

http://foodieatfifteen.blogspot.com/

är en unge på 16 bast som älskar mat, han tog sina sparpengar från sommarjobbet och gick på Per Se och bara njöt! Bra skrivet och riktigt kul.

Senaste inlägget berättar att han fått utegångsförbud för att han skrek på sin mor för att hon hade köpt dålig fisk.

men det är någonting speciellt med kvällarna ändå. Bara för att få någon form av livsglädje i hemmet så brukar jag brassa på något långkok (ja, eller så lågt ett kok som man hinner med) för att preppa för morgondagen. Idag blev det benfri kotlett som bryntes på och därefter  fick brässera i vitt vin och passerade tomater (och lite tunnt strimlad schalottenlök, vitlök och pancetta för smakens skull).  In med eländet i ugnen på 150 grader i ett antal timmar och när köttet är klart så tar man helt enkelt ut det, mixar ihop tomatspadet som är kvar och passerar genom en finmaskig sil. Där har man en grym buljong till morgondagens tomatrisotto!

Så, imorgon kväll blir det tomatrisotto som får stå och sjuda ihop medan man knäckar av kotlettraden i ugnen med lite citron, chili och honungsmarinad…

Yummy!

Tillägg: Efter att ha mixat ihop och silat av buljongen så kan jag säga att det var nog fan en av de bästa tomatsoppor jag smakat. Helt perfekt från scratch. Den får nog ändå bli risotto imorgon, men bra att veta inför framtiden!

Och inte är det en sekund för tidigt! Den uppmärksamme som tittade i tidningen Livets Godas specialnummer om Santa Barbara som damp ned i brevlådan såg inte bara en fruktansvärt dålig och pixlad reklam från Viking Line utan även en annons från Bristly Wine. Nu är ju annonser från vinimportörer inte någonting speciellt ovanligt i en vintidning, men denna var unik och nyskapande på ett strålande sätt. För mig veterligen första gången har en vinblogg citerats i en tryckt reklam för ett vin. Någonting som verkligen visar på vinbloggarnas ökande betydelse inom vinvärlden, speciellt inom vad som kommit att kallas fine wines.

Några av er minns säkert hur etablerade vinskribenter (ja, vi använder det uttrycket, de gör det även själva då de är medvetna om att de saknar den integritet och det oberoende som epitetet ”journalist” kräver) för en tämligen kort tid sedan fick utbrott över att vinbloggare var anonyma. Namn som Per Karlsson och Johan Cereceda var mäkta upprörda över att de kunde vara så fega att de skrev under alias. Det måste nu vara deras värsta mardröm, de anonyma fegisarna har kommit in i de erkändas skara. I ärlighetens namn är detta inte en sekund försent. Om man krasst ska se till skillnaderna mellan vinskribenterna och ”bloggarna” så har de sistnämnda tiden och, framför allt, passionen för produkten kvar. Jag vet själv som arbetar med vin att det ibland kan vara svårt att motivera sig, speciellt på långa provningar eller mässor, och då måste man fråga sig. Vem litar man mest på; Den som skrivit små, neutrala anteckningar om 50 viner på en dag. Eller på den som har tagit sig tid att lufta vinet, lagat mat och druckit vinet under en längre tid, känt hur det utvecklats i glaset och hur det passar till maten? I min värld är valet självklart. Vi som arbetar i vinbranschen och speciellt vinskribenterna måste inse att det finns en annan kraft därute, och den växer sig starkare.

Man ska aldrig underskatta vad sann passion kan göra, vi talar om människor som gör detta utöver sitt vanliga arbete, på sin fritid. De beskriver sin hobby och de gör det jävligt bra. Men, kommer ni att säga, hur kan man lita på vad de säger? Hur vet man att man kommer att tycka om samma viner som dem? Vad säger att de har rätt. Naturligtvis ingenting, men när man läser den passion som går in i en genomsnittlig vinbloggspost och jämför det med det systematiserade dravel som möter oss i den etablerade vinpressen så kan man inte annat än bli motiverad och inspirerad att prova vinerna.

Jag tog kontakt med Gabriel Enning på Bristly wines för att gratulera och tacka för den nyskapande annonsen och passade samtidigt på att ställa ett par frågor.

Han inledde med detta angående varför han valt att ta med kommentarer från frankofilens blogg:

Det finns flera anledningar till varför jag valde att ta med Frankofilens citat, men främst har det att göra med att jag upplever en starkare polarisering i våran bransch mellan de stora som bara blir ännu större och äter upp ännu mer av kakan, och oss små som får det allt tuffare när det satsas på större kvantiteter av färre produkter på Systembolaget, samtidigt som de hittar på nya regler för att försvåra privatimport och annat som vi sysslar med. 

Jag ser Bristly lite som motsvarigheten till indiepop i musikens värld, eller lite underground om du så vill. Och i samma genre spelar bloggarna. 

Och så till frågorna:

Hur resonerade ni då ni valde att inkludera kommentarer från en vinblogg i er reklam?

Det finns en 4-5 bloggare i landet som hållit väldigt hög nivå under en lång tid och på så sätt förtjänat sin kredibilitet. Men det bästa med bloggarna i min mening är att de provar vin på det sätt det ska provas. I stort sätt alltid under en hel kväll och tillsammans med mat. Ingen ”proffessionell” skribent gör det idag. Dessutom är bloggarna nyfikna och VILL hitta nya grejer medan journalisterna för det mesta nöjer sig med att prova Systembolagets månadssläpp.

Hur ser nå på vinbloggarnas framtid då det gäller lansering av nya produkter och att skapa medvetenhet kring släpp och marknadsföring?

Jag vill inte dra för stora växlar på det här, och jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt har haft något slags sammarbete med personerna bakom bloggarna. De gillar mina viner och min filosofi så det har blivit så här. Det är väldigt sunt att man fört diskussionen om öppenhet på bloggarna nyligen och jag tror att alla de seriösa bloggarna är väldigt måna om sitt oberoende, till skillnad från flera journalister jag känner till. Om de råkar skriva bra om mina viner så är jag jätteglad och kanske tar med det i någon liten annons (även om jag egentligen inte vill annonsera så mycket, men är man helt osynlig så finns man ju inte. I allafall om man är liten och ny) men jag har inte någon kontakt med dessa personer på det sätt att jag kan påverka dem att skriva om mina lanseringar eller liknande.

Räknar ni med att få kommentarer angående detta från etablerade vinskribenter?

Jag har inte kontakt med några etablerade skribenter över huvudtaget. Det är väl Livets Goda som jag har lite kontakt med ibland. Så jag vet faktiskt inte, men det vore ju roligt.

Om man ser till er försäljning, hur sker den största kommunikationen och spridningen av era produkter? Känner ni att ni har störst utbyte av konventionella media eller av vinbloggar?

Det är nog både och. När en bloggare skriver upp ett vin ordentligt som finns i BS eller RS så märker jag att vi får väldigt mycket förfrågningar om det vinet. Om ett vin i tillfälliga fasta sortimentet blir uppskrivet i traditionell media så säljer det ju slut fort på Bolaget.

———————–

Det ska bli väldigt intressant att se hur detta kommer att utvecklas, om initiativet kommer att få några efterföljare och om vi kommer att se kommentarer från de etablerade skribenterna.

Jag ser fram mot fortsättningen på detta!

 

Igår var det dags igen för en liten sittning nere på Vinkällaren Grappe. Det är svårt att säga att vi hade något satt tema, men tonvikten låg som så ofta tidigare på skumpa, skumpa som dagen till ära hade en del ålder. Efter en del dividerande om hur och var vi skulle börja så kom vi fram till att det nog var bäst att börja med de unga och vitala skumporna för att sedan jobba oss bakåt i tiden, således bestod den första fighten av Bollinger GA 1996, Bollinger RD 1996 och Roederer Cristal 2000, tre champagner  i varierande stadier av mognad och utveckling.

Bollinger GA 1996 är utan tvekan en av mina absoluta favoritchampagner. Jag har druckit den med mer eller mindre regelbundna intervaller sedan den släpptes och det är ett verkligt stort vin. Elegant, smakrikt och skrämmande balanserat, någonting den har varit sedan den släpptes. Ett vin som alltid bjudit och som fortsätter att bjuda på sig själv. Den här flaskan var perfekt, även om jag inledningsvis var lite förvånad över hur pass mycket mognad den börjat få. Doften var packad med äpplen, citrus, nötiga toner av knäck, kaffe och den där speciella bollytonen som jag alltid kopplar till färska champinjoner. Smaken bröt av strålande med söta tropiska frukter och honung. Helt lysande att dricka nu!

Rent generellt tycker jag att sent degorgerade champagner är ett jävla otyg och ska man envisas med att degga sina champagner i olika intervaller så ska man fan a folkvett nog att skriva ut degorgeringsdatum på flaskan så att man konsumenten kan ha en rimlig chans att veta när det är dags att dricka sitt vin. Nåväl, det var nog om detta och raskt över till Bollinger RD 1996: det här vinet är naturligtvis mycket stramare och yngre än sitt orginaldegorgerade syskon som nämnts ovan, honungstonerna och de tropiska frukterna finns inte alls i RDn som istället visar på en ganska ordentlig mängd ung citrus och speciellt grapefrukt på smaken som avsluts med en bitter ton. champinjontonerna finns där, tillsammans med en bra mineraler och en fin ek. Men det räcker inte för mig, jag kan inte hjälpa att tycka att det är ett tråkigt vin. Om det utvecklas på samma sätt som de RD 1990 jag smakat så vet jag inte om jag kan rekommendera detta vinet till någon, men det ska bli intressant att prova det igen om en fem år eller så.

Cristal 2000 då, denna lilla godbit från ett mellanår, tyvärr så hade den lite problem att hävda sig i sällskap med de två burdusa och oborstade busarna från Aÿ, men den gjorde ett tappert försök! Vinet är fortfarande ungt och knutet men man ser verkligen att det finns en potential att utvecklas. Citrus, äpplen och en vansinnig mineral som ligger och väntar på att få blomma ut. Tyvärr var detta inte det tillfället, och jag rekommenderar att alla som går i tankar att dricka sina 2000 bör vänta med det i minst 5, gärna 10 år till. Det är helt enkelt inte njutbart nu. Barnarov!

Efter den här uppvärmningen så var det dags för en liten varmrätt bestående av confitterat lamm med ratatouille (antar jag att det var, lyssnade inte så noga om jag ska vara ärlig). Inledningsvis så tänkte vi dricka en Château Mouton Rothschild 1975 till maten, men då denna öppnades så insåg vi att den inte skulle vara speciellt givande så istället plockades det fram en Guigal La Landonne 2001, ett vin som var lika ungt och outvecklat som muttan ovan var gammal! Moutonen drack vi medan vi väntade å att maten skulle anlända och den var absolut inte ett dåligt vin, bara väldigt moget, en bra bit på väg nedför kullen men vansinnigt elegant med utvecklade toner av läder, dynga och allmänna toner som du hittar i en mogen Bx, det enda som saknades var frukt. Det var helt enkelt för torrt. Lala å andra sidan var ett monster! För det första så ska det till en sinnessjuk människa bara att komma på att lägga ett vin 36 månader på nya ekfat, sen ska det till andra rubbade människor att köpa dessa och slita ut dem källarsvala och dunka upp dem till en middag med några få minuters förvarning. Nåväl; extremt ungt och knutet, naturligtvis, inledningsvis. Vinet visade egentligen ingenting förutom en enorm koncentration och längd med unga, tuffa tanniner. Men när det fått luft… Herregud vilket monster, vilket vin! Massiv ek, koncentrerad frukt med blåbär och en uppsjö av peppar och rått kött, helt fantastiskt! Natrurligtvis hade man vara 5 centiliter kvar när det började blomma ut, men vilka 5 centilitrar det var!

Efter maten så vad det dags för lite mer skumpa. De kvarvarande vinerna var Krug Privat Cuvée (sent 50 tal, tidigt 60 tal), Dom Pèrignon 1976, Taittinger Comtes de Champagne 1976, Bollinger GA 1982 och Cuvée William Deutz 1982.

Vi började med Krugen som tyvärr helt saknade kolsyra, men djupet och koncentrationen i vinet var enormt. Ett strålande bevis på att Krug är ett fantastiskt vin även utan kolsyran. Djupa toner av kola, choklad, tropisk frukt riktigt smarrigt! Efter detta så serverades Bolly och Deutz tillsammans, Båda vinerna var fortfarande fräscha med bra frukt och elegans. Bollyn drog dock i mina ögon det längsta strået och visade på en bättre koncentration och djup. 

Comtes 1976 och Dompa 1976 var båda väldigt mogna. Kolsyran i dompan var på väg ut och man ser verkligen vad lagringsföhållanden kan göra skillnad. Jag har provat viner från 1976 som varit unga och knutna och viner som dessa som var väldigt mogna och öppna. Båda vinerna visade stor komplexitet och längd, men i mina ögon så var det comtes som gick hem med segern mellan de två.

Här så plockade Pelle fram ett par extraflaskor Selosse Substance och Selosse Rosé, två helt magiska viner. Anselme Selosse är ett galet geni som låter all sin champagne ligga på nya ekfat, någonting som borde göra viner så pass eleganta som Bdb skumpa omöjliga att dricka, Men icke! Vinerna visar på en koncentration och ett djup som är en fröjd att uppleva. När de är unga så kan de verkligen vara bråkiga men med luft och tid… Ojojoj, det är någonting som alla måste uppleva någon gång.

Vi avslutade med en Domaine Pegau da Capo 2003. Vinet dekanterades klockan 16 och vi drack det klockan 23 och det behövde mer tid. Det var barnarov att dricka det nu men oj vilken koncentration och djup. Enormt packat med mogna bär, blåbär och torkade toner. Som en blandning mellan en CH9 och ett portvin nästan! Kvarvarande exemplar kommer att få ligga!

Amerikaner (ja, vi skyller på dem) och deras ”Bigger is Better” mentalitet är inte enbart av ondo. Även om det finns en hel del saker som är av ondo med landet i väster och deras något underliga system så måste man också ge dem credit för det de gör bra. Det är ett land som uppmuntrar företagande, entrepenörskap och en mentalitet att allt är möjligt, någonting som är härligt fräscht om man ser till vår egna variant: Knip ihop och håll med, samt tro inte att du är någon…

En del saker jänkarna gör är dock lite underliga och ibland down right nasty.

Tänk er denna lilla godsak till frukost. Helt otänkbart i Sverige, men efter en fylleafton i London skulle man inte bli helt förvånad om  man såg en dylik komma krypande mot en då man satt och åt frukost på någon pub.

En sådan här godsak måste man ju få tag på också vid tillfälle, inget hem kan vara komplett utan en burk Pork Brainzzzzzz!

Observera kolesterolvärdet i burken, 1170% av rekommenderat dagligt intag, PER PORTION! Wohooo!

Den som trycker flest av de däringa burkarna innan han dör vinner!

Att resa är ju alltid trevligt, speciellt om resan går  till London, en stad som jag måste erkänna har en liten blandad inställning till. Samtidigt som jag älskar staden för dess storlek liv och puls så är det någonting som är så otroligt överväldigande också. Det är inte en stad som görs på en dag, inte en weekend, vecka, månad eller år heller för den delen.

Levande stadsdelar, en riktig storstadspuls där det alltid finns någonting att göra, någonting att se, äta, shoppa… Då var det naturligtvis extra spännande att landa klockan 20.00 på måndagen och lämna klockan 07.15 på onsdag morgon, då hinner man med det man vill göra! Jaja, man ska inte klaga, det var ju trots allt en jobbresa!

Efter ankomst och incheckning på hotellet uppe i Bayswater (var annars, nära till Paddington) så var vi tvungna att kila ut och hitta någonting att äta. Vi valde, mot bättre vetande, ett amerikanskinspirerat ”diner” (vilket i det här fallet betydde stora glasfönster, soffor och svartvita bilder på gamla kändisar på väggarna) vid namn Scotch Steak House vilket, får man gissa, syftade på att det skulle vara bra skotskt kött och inte vare sig tejp eller italienska discoband från 80talet. Här beställde James in en härlig Shish Kebab och undertecknad plockade in en Chef’s Special Kebab. Dessa visade sig vara till förvirring lika, den enda skillnaden var att min Kebab hade en skiva bacon (klassiskt till Kebab…) och hade mindre lamm än James bab’. Dessa underbara alster serverades med uncle bens ris, blanchade frysta gröna ärtor och en sunkig sallad. Till detta beställde vi naturligtvis bira. James lyckades med konststycket att fulbeställa en bärs, han skulle stila med att faktiskt ange ölets namn och beställde således -”a Carlsberg Export please”, medan jag valde det något mer säkra och beställde -”a pint of lager please”. Gissa vem som fick sin birabärs?

Japp, naturligtvis var det jag. Den underutvecklade (och knappt engelsktalande personalen) hade naturligtvis inte den blekaste aning om vad vare sig ”a”, ”Carlsberg” eller ”export” betydde och valde helt sonika att strunta i James beställning Jag flinade förnöjt. Efter historiens tristaste måltid gick vi över gatan och tog en Kronenbourg innan det var dags att sussa.

Tisdagen inleddes klockan 07.30 med en resa ut till Theale, som ligger utåt Reading. Vi skulle prova lite vin hos en ny samarbetspartner och efter en resa ut i ingenstans med ett snabbt frukoststopp så var vi framme. Därefter blev det lite kallprat och sen körde vi på och provade cirka 90 viner, en proving som var över förväntan! Väldigt bra viner och väldigt kompetenta och vänliga människor. Vid tvåsnåret var det dags för en lunch på den lokala vinbaren. Jag väljer att inte gå in på en närmare, men den var skabbig och vi kom därifrån hungrigare än när vi kom dit. Vi var tillbaka vid hotellet klockan 16 och sen blev det ned på stan och en tvåtimmars promenix runt helt utan mål och riktning (ja, eller från Baker ned till Picadilly), ett par bärs och sen middag i Chinatown. För första gången under resan så fick vi riktigt kompetent mat! Crispy duck, softshell crabs och hela altet. sen ett gäng Guinness på en trevlig pub innan det var dags att sussa.

Fem timmar senare var det dags att ta sig till flygplatsen för hemresan… Usch vad trött jag var!