a wild onion in the gutted road

De har tagit bort all musik av TOOL.

Detta är oförlåtligt.

Snar bär det av ut till stolta Stocksund för en liten sittning. Vi skulle vara fler, men på grund av suspekta sjukskrivningar, planerade ”middagsbjudningar” och andra mer eller mindre könlösa avbokningar så blir vi tre till bords.

Mer information kommer om vad som konsumerats så jag är i skick att göra så!

En liten urping helt enkelt!

Det är hur simpelt som helst att skapa en liten spellista som alla andra stackare med spotify kan ta del av bara genom att klicka på länken HÄR. Denna stålande upptäckt kommer att leda till att jag kommer att skapa en hel massa spellistor! Det är sjukt roligt att göra blandband!

Lyssna, njut och kom med kommentarer och egna spellistor!

//J

Det är inte vuxet att gå och lägga sig i vettig tid. Det är inte coolt att vara uppe till klockan 01 bara för att man kan! Det är när man resonerar på det sättet som man blir trött när man ska upp tidigt.

Ikväll ska jag fan gå och sussa tidigt! 

Japp! Där hör ni!

En av frankrikes största artister och tillika en av världens på sin tid vackraste kvinnor (seriöst, hon ser idag vid 65 års ålder fortfarande väldigt bra ut) är utan tvekan Françoise Hardy. Jag har på senare år snöat in på fransk musik, detta utan att kunna någon franska att tala om, men sanningen är att det är ett väldigt vackert språk. Låten som fick in mig på det här spåret är Mon Amie la Rose av nämnda fröken Hardy. Klicka, lyssna och njut!

Kan man bli annat än förälskad så säg?

Jag har i min oändliga vishet beslutat mig för att laga mer mat hemma, alltså verkligen laga mat och ta med sig till jobbet. Det är fan godare är lejonparten av luncherna som serveras på haken runt Karlaplan i alla fall så då är det ju bara att köra, sen att man slipper pynta nästan en hundring till lunch är ju bara ett plus. Långkok är en stor passion och för att underlätta långkokandet under veckodagarna så måste det naturligtvis inhandlas ett styck tryckkokare. Lots of yumyum, no time! Kan det bli bättre? Ta idag som exempel; jag fnular på vad som ska tillagas dagen till ära, det är ingenting som får ta för lång tid, klockan är nästan 7 när man kommer hem från jobbet och man är liksom hungrig då, inte om fyra timmar. I en idealisk värld hade man kunna skicka in ett fläsklägg i tryckkokaren, kört den i 30 minuter och garvat hysteriskt när man brände av surkålen med lite vitt vin och buljong. Tyvärr är detta ingen idealisk värld och jag har ingen tryckkokare (ännu). Nej, istället fick jag den skrämmande klipska idén att laga en soppa, jag menar, det går ju snabbt! Blomkål och broccolisoppa är smaskens så det får det naturligtvis bli. Men man måste ju ha någonting i soppan också, en man kan ju inte leva på kaninmat alena. Valet föll av någon outgrundlig jävla anledning på grytbitar. Jag tror att planen var att koka dessa tills de blev möra och fina och sen använda buljongen i soppan. Strålande initiativ. Kort sagt: kött, bryna, morot, lagerblad, lite lattjo kryddor, rödtjut (hade inget vitt, skrämmande dåligt för rättens estetik), vatten och fond. På med lock och låt det koka på hyggligt svag värme. det borde väl ta en 45 minuter innan köttet är klar.

I helvete heller…

Två timmar efter det att jag slängde i köttet så var det mört och fint (och jag skrämmande hungrig). Upp med köttet och i med blomkål, broccoli, lök, morötter, palsternacka och fänkål, Koka eländet mjukt och mixa slätt tillsammans med en liten skvätt mjölk. Sen så är det bara att lämpa i köttet och njuuuuuuuta.

Satan vad hungrig jag var!

Tillbaka igen efter en helg med sina ups and downs. De som har någon så när koll på mig vet att jag har en faiblesse för svinkött som gränsar till besatthet. Gris är något så in i helvete gott och väldigt underskattat av den generella konsumenten (antagligen samma puckon som köper vin på kartong ”för att det duger bra åt dem”). Speciellt udda detaljer som kräver lång tillagning, det är riktiga grejer det! Efter att ha halkat in på Zwampens blogg och läst hans hyllningstal till deras Cochinillo på lindrödssvin från Dalängarna (Conchinillo är helstekt griskulting) samt de resterande rätterna på menyn så var det inte mycket att orda om. Bord bokades och vänner släpades ihop, det skulle bli episkt!

Rolfs kök är en fantastisk restaurang, de har strålande och personlig service, en grym vinlista med roliga viner för humana priser och ett kök som älskar mat. Man går strålande långkok (om ni inte har ätit oxkinderna så gör det. Omedelbart!), man har svenska klassiker i ny tappning men det är i klassisk bondmat från medelhavet som man har mutat in sitt område. De lagar mat med ingredienser som tuppkam och grisöron, rätter som för det mesta är skrämmande goda. Vi åt en grisfot där förra året som var bland det bästa jag ätit, någonsin.

Inspirerade av ovan nämnda man och hans hyllningstal till den lilla griskultingen och de andra rätterna som konsumerades så kände vi att vi var tvugna att ta in lite blandat. Vi började med en tallrik blandad chark som om jag inte missminner mig bestod av en väldigt bra pata negra, en lufttorkad entrécôte och en lomo. Det är naturligtvis svårt att missa med pata negra och det var som väntat jäkligt smarrigt! Vi tog också in den famösa tuppkammen som serverades med svamp, soya och citron. Z var lyrisk över den här rätten men själv ställer jag mig mer tvekande. Svampen tog helt överhanden och syran var för hög. Det gjorde att det blev en obalanserad och nästan frän upplevelse. Vi tog också in Rolfs Köks variant av smörgåstårta, en skapelse som kanske är något annorlunda från rådande svensk sed med sina lager med anklever, kungskrabba & Pata negra. En liten bit ploppar in på bordet och vi börjar tugga i oss. Personligen var jag inte imponerad. Anklever är någonting som generellt serveras för kallt och när så sker så kommer inte smakerna fram ordentligt. Jag tror att jag hade uppskattat den här smörgåstårtan mer om den hade varit lite ljummare vid serveringen.

Sen kom den väldigt trevlige servitören och visade upp vår gris, ni måste förstå att vi hade föreställt oss att en hel liten gris skulle slängas in på bordet, helst bara hällas ned i en utslagen tidning, och att man i princip fick en gaffel och på sant lejonmanér kastade sig in och åt. Så fel vi hade. Det som kom in var två fat med något av det minsta jag sett på länge. Man räknar att en servering av den här rätten är lagom till två personer. Det stämmer säkert, men inte fan var det med de bitarna som köket valt ut till oss. En kvarts griskulting på två pers, det är inte speciellt mycket mat. De köttbitar som vi lyckades hitta var naturligtvis helt fantastiska, väldigt kompetent tillagat. Till grisen serverades en nobisdressing så var helt lysande och en liten grönsallad.

Det var väldigt lite mat, det var det som gjorde oss lite irriterade. Sen blev inte saken bättre av att det satte sig ett gäng bredvid oss där två personer beställde in en gris. De blev servade av köksmästaren själv och det är väl inget underligt att man ska ha lite perks om man känner köksisen. Vad som inte var ok var att den gris som de fick in på två personer var lika stor som de två vi beställt in tidigare. Det var lite störande och vi traskade därifrån fortfarande hungriga och lite bittra.

Bonnie ‘Prince’ Billy, eller Will Oldham som han egentligen heter, är lika ful som Depechelåten nedan är dålig. Han är också ett geni.

Rekommenderas inte om man har grav bakfylleångest!

Ett av världens absolut bästa band. Ingen diskussion om det, det är ett odiskutabelt faktum.

Ett annat odiskutabelt faktum är att de också släppt en av världens genom tidernas absolut sämsta låtar.

Seriöst, att inte resten av gänget vände sig till Vince Clarke och gav honom en fet smäll på käften efter att han plockade fram den här låten är fanimig ett mirakel!