Dags för semester!

Han borde komma tillbaka i början av nästa år så man kan göra klart eländet, men han kom ju en bit på vägen!

Men, så här långt kom han på de tre sittningarna hittils (mamma, du kanske inte vill titta på detta…)

Nu är den kanske lite sned och vind, det beror på att jag suger på att ta bilder via en spegel (och hur som helst).

Stockholm
2009-07-13

Hej,

Låt mig först inleda med att gratulera till att vara den enda uteservering på Medborgarplatsen som har Carlsberg (Debaser har det visst också, men de har inte alltid öppet). Då Snaps oturligt nog har valt att köpa sin Pivó från Spendrups och de där i mitten, som jag aldrig minns vad de heter, något olyckligt har valt Åro till detsamma så har ni alltid varit det naturliga vattenhålet för törstande män med smak.

Tyvärr har vi nu nått den gräns där det inte längre är möjligt att njuta en kall mellis hos er, och droppen som fick det metaforiska glaset att rinna över droppade ned i bägaren i går kväll, söndagen den tolfte juli. Nu kan det väl vara ett medvetet val att ni ska ha disträ och otrevlig personal, jag förstår att ni ligger på Söder och att det är viktigt att upprätthålla er speciella form av streetkredd. Men tyvärr, måste jag säga, är detta väldigt svårt att kombinera med ett vettigt restaurangarbete. Då vi igår tog beslutet att kila in till er var det med en viss bävan, det måste medges, för vi tycker oss ha märkt en markant dragning åt det sämre den senaste tiden. Den rapphet som kännetecknar restaurangpersonal som är på bettet saknas totalt hos er. Oftare än ni rör er bland gästerna står ni i baren och pratar med varandra, eller gömmer er bakom den fiffigt uppbyggda skärmen där ni kan sitta och röka utan att gästerna ser er (synd bara att den som måste hålla koll inte kan vänta på sin tur att gömma sig utan sätter sig lite snett och röker fullt synlig för alla gästerna). Inget fel med att ni tar er en välförtjänt cigarettpaus men, och det här är ett stor men, gå inte alla samtidigt. Det är inte smart, det gör att gästerna får vänta i onödan och det ser riktigt, riktigt dåligt ut.

Nåväl, det var bara ett råd i all vänlighet angående cigarettrökning på arbetstid, nu till kundbemötandet, jag kommer med lite tips och förslag på förändring:

När gästerna kommer så möter man dem inte med ett sammanbitet ansikte, som att de är inavlade idioter som inte har vett att hålla sig borta från din station (även om det gäller tre osnygga fetton som vi). Nej, du vinner mycket mer på att le, nicka välkomnande och säga -”Välkomna, jag kommer till er strax”, vartefter du tar den beställning du håller på med, springer ut med tallrikar etc. Ett välkomnande gör att gästerna gärna väntar de få minuter det tar för dig att komma bort till deras bord. När gästerna sen säger att de vill äta så vänder du dig inte omedelbart om och går tyst iväg för att hämta menyerna, nej du är smart och frågar om det ska vara någonting innan och så löser du dryckesbeställningen innan du går ut med menyerna och tar drickat och menyerna på samma gång. På så sätt slipper du springa flera gånger. Speciellt praktiskt om det är lugnt som det var igår, är baren backad så kan du tyvärr behöva gå två gånger för att inte gästen ska känna sig bortglömd. När du hämtar upp dryckesbeställningen i baren är det alltid bra att titta på beställningen så att den ser bra ut. Är ölen exempelvis lite lätt grådaskig och utan skumkrona så kan det vara aktuellt att misstänka att någonting är fel. Tala med dina kollegor i baren och fråga om det verkligen är korrekt. En öl där skumkronan har hunnit lägga sig kan lätt fixas till genom att man knackar ett annat glas i mot överkanten. Detta frigör kolsyra och det blir en fin skumkrona igen och ölen ser fräschare ut. Är ölen dock grådaskig så kan man misstänka att någonting är fel. Att bara anta att allt är ok kan bli väldigt jobbigt i långa loppet, speciellt om man har kunder som faktiskt har en aning om vad de pratar om.

Kunden har alltid rätt är en devis som är vanligt förekommande i både kunders och restaurangpersonals vokabulär. Kunder tycker att detta ger dem rätt att missbruka sin ställning (någonting som leder till att man uppgraderas från kund till idiot, och en idiot är alltid en idiot) och restaurangpersonalen har sin egen devis; man kan aldrig nog underskatta en gäst. Men till saken hör att kunden har alltid rätt (inom rimliga gränser naturligtvis) fyller en viktig funktion; att hålla gästerna nöjda och att, om möjligt, skapa merförsäljning. Här är vi tillbaka vid det inledande le och var vänlig eftersom bemötandet är en viktig del av restaurangupplevelsen. Möts man av sura miner så blir man sur, så enkelt är det. När sedan ölen är sur, som tyvärr var fallet med våra tre mellanöl, så blir man inte heller speciellt mycket lyckligare av att inte mindre än tre personer i personalen ska komma fram och berätta för oss att -”det inte är någon annan som har klagat, och vi har sålt JÄTTEMYCKET mellanöl”. Mig veterligen har ni inte utrymmet på uteserveringen att ha tankar, så jag går ut helt friskt och gissar på att ni arbetar med fat, de gamla, hederliga 30 litersfaten från Carlsberg. Det räcker utmärkt med att det fan ni precis böt till har fått någonting orent i sig eller att det varit problem med kolsyran eller slangarna för att det ska smaka illa. Vi struntar högakningsfullt i att ”inga andra” har klagat… Sättet detta hanterades på, med en tio minuter lång utläggning av tre personer och en upprörd barslampa som står och blänger irriterat mot oss gör vi blir:

1) Väldigt irriterade på att det bitchas över ingenting.
2) Törstiga, då vi inte har någonting att dricka.
3) Ännu mer irriterade.
4) Jävligt sugna på att gå.

Ni betalar in för mellis, och nu gissar jag, någonstans mellan 550 och 600 kronor (plus pant och moms) för ett fat. Detta ger en råvarukostnad på mellan 8 och 10 kronor per öl. Det gör att våra tre öl kostade ungefär 24 kronor in. Det är inte en stor kostnad att tippa bort dessa, hämta tre nya och göra oss glada. Vi hade antagligen klippt en tre bärs till efter den inledande. Hade ni varit smarta hade ni bytt fatet och returnerat det till Carlsberg, fått det krediterat och alla hade varit glada. Men nej, självklart har kunderna fel i det här fallet… Elegant spelat. Att sen börja skicka fram olika servis med de nya ölen, ännu en ny med maten, att plocka undan utan att fråga om vi ville ha mer att dricka… Väldigt smidigt… Ni gjorde det väldigt klart att ni inte var intresserade av våra pengar nu eller i framtiden.

Jag skulle vilja avsluta med ett par personliga tips till dig (tatuerade servitrisen, massa old-school grejer, minns inte ditt namn tyvärr):

1) Bara för att du jobbar på krog är du inte automatiskt cool.
2) Du är inte heller automatiskt snygg för att du har gaddningar och en bitter uppsyn.
3) Du jobbar på söder av en anledning, du har varken kompetensen eller utseendet att få jobb inne i city där pengarna finns, du måste le mer.
4) Dricks är någonting man förtjänar, inte någonting man automatiskt får (om man inte är snygg). Du behöver jobba på ditt servicemind, då kanske du kommer att få lite mer drille. Kanske så att det räcker till TVÅ paket Camel lights…
5) Anta inte automatiskt att kunderna inte har en aning om vad de pratar om, det kan bita dig i foten en dag.
6) Småpengar bitchar man inte om, det är därför det finns korrkort.

Vi förstår hur irriterande det kan vara när det kommer gäster på en söndag när man är bakis och bara vill att kvällen ska ta slut så man kan gå och hänga med resten av restaurangpacket för söndagsfyllan. Men när det är så lugnt som det var igår så räknas varenda krona. Nu fick ni 600 spänn av oss för tre mat och tre bärs. Med ett leende och ett kompetent bemötande hade det kanske blivit det dubbla.

Vad du än vill tro är det gästerna som betalar din lön. Det är någonting som du och dina kollegor har glömt bort.

Med vänliga hälsningar

Jimmy Forsman

P.s För helvete, det finns rättstavningsprogram i datorerna nu för tiden. Det är fan inte korrekt att ställa det på ”retard”, hur svårt kan det vara att korra en meny? d.s

Efter att under helgen omväxlande ha uppträtt som ett svin (fredags) och mått som ett svin (lördags) så är det nu dags att tillaga svin. Kollegan Å behandlade en fläskkarré på ett fantastiskt trevligt sätt och efter att ha fått smaka godbiten (eller den ihopkokade grisgegga som var resultatet) så är jag naturligtvis tvungen att försöka återskapa detta.

Ett kilo fläskkarré tärnades och bryntes hårt. Därefter ned i gjutgärnspannan (måste, måste MÅSTE köpa en tryckkokare!) tillsammans med en gul lök, en klyfta vitlök, lite ättika, lite fond och en rejäl klutt ketchup samt lite mortlade kryddor. Därefter, tjoff in i ugnen under lock på 125 grader i en evighet (tryckkokare, var är du när jag behöver dig!).

Återkommer med resultatet.

Tillägg: Legendariskt gott blev det. efter 5 timmar var det bara att mosa ut grisen, och höja temperaturen ett snäpp så att det mesta av den kvarvarande vätskan kokade in. Sen lite fräst surkål på en rostad brödskiva, rikligt med sönderkokt gris och en skön dippsås. Boom-shackalack, ja tack!

Blev gravid – skyller på dopp i pool

LONDON.En polsk kvinna stämmer ett egyptiskt hotell efter att hennes dotter blev gravid i hotellpoolen. Kvinnan tror att dottern fick i sig sperma efter ett dopp i poolen eftersom hon var gravid efter semestern, skriver The Sun.

En källa säger till tidningen att mamman är säker på att dottern inte träffade några pojkar under semestern och därför tänker driva saken vidare.

Trummar till Lateralus. Sjukt kompetetent batterist.

Dagen efter kvällen före började tidigt.

Redan klockan 8 vaggade vi ut tälten och började så sakteliga rekonstruera gårdagen. Vi lyckades ta oss till en ”chow-wagon” som opererades av ett gäng grabbar från Götet som verkade vara precis lika bakis som vi. De hade dock den goda smaken att erbjuda en full breakfast med allt vad det innebar av korvar, bacon och ägg. De hade även en habil texas chili som man kunde beställa på sidan (vilket vi naturligtvis gjorde). Då deras misse inte var helt up to date så tog tomaterna slut vilket ledde till frågan –”Tomaterna är slut, är det ok om ni får ribs istället?”. Självklart var naturligtvis svaret! Efter detta så lufsades det tillbaka till tältet och en pils intogs, det är tydligen allmän kutym på festivaler att man går på thailandstid, någonting som rättfärdigar tidig alkoholkonsumtion.

Medan mina kära kollegor drack sin pils så gick jag till macken och inhandlade förnödenheter medförandes mina från föregående afton besudlade shorts. Efter att ha köpt en hing och fått den fylld med varmt vatten så tvättade jag shortsen så att de luktade gott igen (Palmolive Pure Arctic, can’t beat it!). Jag levererade resten av the spoils (massor av chips och annat smarr) samt den svarta hinken som vi sedan insåg med fördel kunde användas till att kyla öl i. Vi packade ihop vårt pick och pack, tog vår fana och vandrade mot klipporna för att ta ett dopp i sjön och dricka lite smarrig öl. Här någonstans plockade JO ett stadigt tag i sin bergsprängare och började spela vansinniga mängder TOOL. Han släppte inte musikmaskinen förrän åtta eller nio timmar senare då vi äntligen var tillbaka i campen. Vi badade, lyssnade på fantastiskt bra musik vid klipporna och drack en platta öl innan vi insåg att vi var tvungna att proviantera (mer öl + sprit till TÅ) samt plocka någon form av lunch. Gärna på ett etablissemang där det fanns en mugg.

Således, efter att ha inhandlat allt, smädat en toalett så att den antagligen aldrig någonsin blir sig lik igen samt tagit ett dopp vid en liten strand där vi något mer än lovligt småberusade stirrade på söta flickor som tvättade varandra, så kom vi tillbaka till campingen. I rent förebyggande syfte och för att knyta vänskapsförband med broderfolket hade vi tagit upp beställningar från SS. Dessa delades ut och mycken gamman uppstod bland de samlade.

Rena, fräscha (nåja) och med nykyld öl så kändes det som att det var dags att gruppera vid närmsta partytält där vi inledde en ölkonsumtion och ett musikspelande av rang. Det dansades, skrattades, småraggades och var i största allmänhet helt fantastiskt. Kameror som lämnades obevakade användes friskt för att knäppa kort på urringningar och ja, ni förstår, nivån var som den alltid är. Extremt låg.

Bra i gasen och glada i hågen begav vi oss till festivalområdet för att kolla på kvällens höjdare, Depeche Mode, men innan detta en avstickare till öltältet! Wohoooo! Här uppstod en lätt fnurra på tråden  då JO lyckades tappa tre öl som TÅ hade bestämt sig för var de godaste ölen någonsin. Det besvikna uttrycket i TÅs ögon var  helt obetalbart! Ögonen tårades och läppen darrade som på ett övergivet barn ensam i en stor, mörk och ölfri skog. Dock, efter detta så var det dags för Depeche. Som vanligt gravt kompetent, de borde dock ha börjat med ett par stänkare från den gamla goda tiden och vävt in det nya, ganska skabbiga, materialet från den nya plattan då alla redan kommit igång. Efter ett långt tag så var det dags att gå till öltältet igen för att bunkra kraft och energi för Fever Ray som, sin strålande ljusshow till trots, var så skrämmande ointressant att jag gick och handlade några t-shirts och därefter flöt tillbaka till tältet för att sussa. Nu började det regna. Våra tält visade sig vara vattenresistenta, dvs att de tål en kraftig dimma eller ett mycket lätt duggregn, men ett vanligt hederligt svenskt sommarregn hade det lite mer problem med. Man kan lugnt säga att det var något fuktigt i tältet. Det störde mig som vaknade tidigt, men min tältkollega sov bekymmerslöst vidare. Snarkandes timme ut och timme in.

Jag hade tråkigt och var vansinnigt kontaktsökande, men ingen ville leka med mig.

Stackars jag!

Efter ett bar till, en trevlig lunch på något suspekt ställe med en för överambitiös köksmästare (hallå! För helvete, man måsta alltid ha en hamburgare på en sommarmeny!) och en pågående segeltävling med båtar marginellt större än en optimistjolle (samt en sjukt irriterande kommentator), så bestämde vi att det var dags att åka hem. Vi skippade således den sista dagen och lämnade våra nya norska vänner vind för våg utbytandes klassiska ”vi ses på samma plats nästa år” och begav oss hemmåt!

I allt, stort och vansinnigt kul!

Herregud vilken resa!

Festivaler är en ondskefull uppfinning. Under skenet att man erbjuder möjligheten att se fantastiska band i en naturskön miljö så lurar man tiotusentals människor att resa långt från civilisationens trygga vagga. Pengastinna festivalbesökare förleds till dystropiska (ok Per, dystopiska) landsortshålor där levnadsglädjen och hoppet sedan länge övergett lokalbefolkningen, deras enda glimmer av grått i liv annars fyllda av mörker är att suga pengar ur festivalbesökarna.

Vanligtvis vettiga människor bor frivilligt i tält på vad som bara dagar tidigare var gräsmattor och ängar. Tält som sätts upp taffligt och bristfälligt, tält inköpta för peanuts i en skälvande inavlad Stadiumbutik. Hemgjorda flaggor, i vissa fall professionellt tryckta, vajar över fält packade med tält, brassestolar och färggranna människor besmyckade med allt från garn till svintusch.

Fyra av de vanligaste och mest vettiga människorna lämnade sumpan i en mer än lovligt rostig Audi strax efter klockan 10 på torsdagsmorgonen för att inleda resan mot Värmlandsskogarna. Bilen var packad med (förutom en stor dos gott humör) i fallande ordning 48 burkar öl, ett antal kalsonger och strumpor, 4 sovsäckar, 2 tält och en flaska Jack (som iofs plockades upp under rastpausen i Örebro tillsammans med 4 brassestolar). Med hjälp av FM sändare så spelades härligt aggressiv musik för att vi skulle komma i rätt stämning för festivalen och vi körde på i rask, men laglig, takt till vår rastplats där vi förutom att proviantera det sista valde att äta den medhavda matsäcken. Matsäcken bestod av habilt tillredda mackor med inlagd vitkål, senap och ungsbakad fläskkarré och smakade strålande tillsammans med en fortfarande kall pilsner. Efter rast och vila så fortsatte vi vår resa mot NIN och Depeche.

Efter mångt och mycket fladdrande fram och tillbaka och runt omkring i Arvika så lyckades vi med konststycket att registrera oss, få in tält och utrustning på den ”lilla” campingen (inte den lugna som vi först hade bestämt för att en av oss fick syn på ett par stora bröst som var på väg åt motsatt håll från oss, varvid vi raskt vände och följde efter). Vi tragglade oss fram mot den nyöppnade delen av campingen och lyckades med att slå basläger i vad vi senare (till vår förskräckelse ska tilläggas) märkte var ”Little Norway”. Norrbaggar överallt. Det talades ”morsomt” precis överallt, ordet ”dockers” som jag trodde var ett märke på chinos visade sig vara det norska ordet för vi, ni, dom, deras och vårt. I princip förstod jag att det kan användas som substitut för vartenda ord i en mening. Detta ledde dock inte till några större problem utom för JO som kunde sitta i en konversation med en av norrmännen, bli talad till i 3 minuter för att sen bli helt blank i ansiktet och bara säga ”jaaaa”. Han fattade ingenting. Väldigt roligt!

Vi åt någonting äckligt som vi hittade någonstans, drack en massa bira och sprit och gick in på festivalområdet. Jag halkade i en kissfläck, slängde min tröja och gick och tvättade mig. Sen spelade NIN. Det var bra.

Sen var torsdagen över, och med den mina minnen…

Fredagen redovisas separat.

-”But the bat! It’s so narrow It’s perverse!”