a wild onion in the gutted road

har av någon outgrundlig anledning veckans pet peeve.

Ni känner säkert igen er; helgen närmar sig, man börjar bli sugen, laddar upp med god mat, kanske ett par ostar och självklart någon eller några riktigt bra skivor.
Som så många andra fredagar gled jag in till min lokala skivbutik ”Skivbolaget” framåt eftermiddagen, riktigt sugen på något nytt och spännande att avnjuta till kvällen.
Vad skulle jag hitta? Något tungt industriellt, något soft lounge-jazzigt eller kanske någon klassisk rockdänga? Nja, jag insåg att det som skulle passa bäst till aftonens
tema borde vara någon tyngre men ändå melodiös hårdrock, gärna åt det progressiva hållet. Kanske något i stil med Dream Theater eller liknande.

Helst ville jag hitta något på vinyl. Det är ju en speciell känsla med konvolutet, innerkonvolutet med texter och alla bilder och doften av papper blandat med pressad vinylplast.
Den här moderna plastinpackade skiten ger jag inte mycket för… Visst, ska man på bilsemester med familjen kan det kanske funka men…
Nja, den klassiska förpackningen är mer min grej. Dessutom vet ju alla att vinylen låter klart bättre, förutsatt att man har rätt grejer för det.
Nu börjar svensson dessutom handla sin musik på bulk sägs det, dvs. i små jävla filer, utan omslag, utan texter, utan bilder och utan någon som helst jävla känsla
överhuvudtaget. Idioter. Näe, fan. Så lågt sjunker jag inte. Aldrig. Nån jävla ordning får det väl ändå vara??

Väl inne i butiken gled jag som vanligt direkt fram till nyhetshyllan, för att se vad för nytt spännande som landat sedan mitt senaste besök.
Hälften av hyllplatserna gapade som vanligt tomma medans den andra hälften var fyllda av dansband och schlager. Jag såg Christer Sjögrens samlingsalbum,
Larz Kristers senaste och några olika Absolute-skivor; Absolute Schlager, Absolute Kidz och Absolute Svensson. Samtliga dessutom på CD, ingen på vinyl.
Jag blev lätt besviken men samtidigt inte förvånad, så jag tog några raska steg bort till rock-avdelningen istället.
Som vanligt hittade jag Coldplay, senaste AC-DC, nya albumet från The Killers och några andra okända 00-talsalbum som jag dock ändå provlyssnat vid
något tidigare tillfälle och minns med viss skepsis.

Sen mitt senaste besök, och besöket före det, och faktiskt alla mina besök hela det senaste året, så såg rock-avdelningen precis exakt på pricken likadan ut.
Jag visste att affärskedjan hade som affärsidé att erbjuda kvalitativ musik av de stora mästarna. Man skröt om sitt unika sortiment och sa sig ”inte vilja sälja vad skit som helst”
utan ville hålla en viss nivå. Men, som de flesta andra visste jag såklart att det bara var skitsnack och att man helst sålde Darin, Idol-Ola och Paul Potts till folk som inte fattade bättre.
Enkla, snabba affärer som gav klirr i kassan utan att man behövde engagera sig särskilt mycket i kunden som hittade till pallvarorna själv, det var det som egentligen var den riktiga affärsidén.

Jag hittade verkligen INGET som föll mig i smaken. Av alla skivor jag såg hade jag redan majoriteten hemma, och av de övriga hade jag hört de flesta minst en gång men inte gillat dem.

Jag började spana runt efter butikschefen. Av all personal i butiken vet jag sedan tidigare att han är den enda i butiken med lite koll.
Den övriga personalen lyssnar bara på och har bara kunskaper om dansband, schlager och mix-megapol-pop i stil med idolvinnar-musik och Max Martin-produktioner.
Butikschefen stod och tröck i ett hörn halvt gömd bakom några hyllgondoler, så jag klev fram och morsade. Han blev genast lite stressad av att se mig men log ändå och hälsade glatt.

-”Du, jag behöver lite tung rock till ikväll. Gärna något lite äldre, typ sent 80-tal kanske. Vad ska jag ta då tycker du?”.

-”Nja, det är ju dåligt med sånt du vet. Vi har ju i princip bara ny musik, från 2005 och framåt. Vill du ha mognare grejer så får du lägga en beställning.
Eller så kan du vänta till mars, då släpper vi en laddning med Genesis hela katalog från 70-talet och framåt.”

-”Men vad fan… den har jag ju redan, beställd från USA för över ett år sedan” suckade jag.
–”Har du verkligen ingenting som kan passa menar du?”

-”Nej, jag är ledsen. Men åk in till vår stora butik vid NK så hittar du kanske något på deras raritetsavdelning. Det blir ju såklart dyrare än om du beställer
det själv från utlandet men du slipper ju strul med moms, frakt och tull å sånt”.

-”Mmm… jag vet” mumlade jag tyst medans jag knöt näven i fickan och kände ångesten skölja in över mig.

-”Jaja, jag får väl hugga den där Killers plattan då. Den är ju inte riktigt vad jag tänkt mig men den får väl duga. Jag pallar inte att åka in till stan igen”.

-”Nä, jag förstår dig. Men ta den du, den är rätt okej ändå faktiskt. Den är väldigt populär ska du veta” ursäktade sig butikschefen medan han riktade sin
uppmärksamhet mot kvinnan som kommit fram till oss och ville ha hjälp med en specialbeställning av Scotts förra album.
(Sen de gjort succé i Dansbandskampen på SVT i våras hade ju alla deras plattor sålt slut, och till och med förra albumet, som kom för bara ett år sedan var nu
redan klassad som en raritet och kunde bara fås genom en beställning från specialsortimentet. )

-Men du, sa jag..  Jag är inte klar med dig än! – Vad släpps för nytt kommande månader, vad har jag att se fram emot?

-Ja, det kommer ju lite Michael Jackson såklart. Ett par olika Idol-samlingsskivor, en ny singel med Måns Zelmerlöv och troligen ännu en Madonna-samling.
Peter Jöbacks julskiva kommer dock inte in i ordinarie sortimentet som tidigare år. Våra inköpare tyckte inte den höll måttet så den måste man
beställa om man ska ha den. Ja och just det, sen kommer det ju ett par rock-rariteter som du nog gillar,
ett nysläpp av Iron Maidens Blaze Bayley-skivor och Black Sabbaths The Dio years. Men de blir ju lite dyrare såklart och kommer kanske bara att säljas i vår butik inne i stan”.

-”Jaja, det låter ju som några spännande nyhetssläpp hörrudu” kved jag ironiskt ur mig.

–”Är det allt?”

-”Nej, sen kommer ju såklart senaste U2, en jävligt spännande ny platta med Jeff Scott Soto från Talisman OCH ett par riktiga rariteter i form av några Metallica bootlegs.
Men de släpps ju bara 10 ex av varje som du vet. Dessutom kommer vi fucka upp beställningsrutinerna som vanligt, tillåta förhandsorders i några butiker men inte i alla,
några kommer regga ordrarna 0955 och de andra kommer missa släppet och öppna dörrarna 1001 när alla plattor redan sålt slut. Men glid du in till stan första april
nästa år och ställ dig i kön vid 5-rycket så ska du se att du också får tag på dem.”

-”jaja, då vet jag sa jag. Okej, tack, jag uppskattar din hjälp, verkligen, men jag skippar nog den där Killersplattan tror jag. Jag har ju mina Genesis hemma så jag tror de får duga ikväll.
Men du, vi ses kanske nästa vecka, trevlig helg!”

-”trevlig helg”

Jag kidnappade den här posten från Sjödin på finewines, men jag tycker att den är lysande.

Hur många musikintresserade skulle acceptera den här behandlingen under någon längre tid? Inte många är det enkla svaret. Som tur är så finns det möjligheter till specialbutiker för de intresserade där man kan få sitt lystmäte.

Omvandla detta till det rådande svenska alkoholklimatet…

EDIT: Sorry Sjödin att jag blandade ihop dig med CH, men jag har så svårt med dialekter, speciellt när det handlar om skriven text….

Låt mig inleda med ett stort tack till värdparet för lördagens ”lilla” middagsevent. Fyra muntra män lämnade Stockholm för att ta sig medelst bil till Grönbo (om ni inte vet var det ligger så är det ingenting att oroa sig för, få vet) där vi skulle njuta årets mest emotsedda vinafton.

När vi rullade in runt femsnåret så var det ett snabbt välkomnande; vi plockade in våra vinflaskor i kylarna, lattjade lite med karaffer och öppnade upp en strålande Selosse 1999 som vi smuttade lite på medan vi pratade lite och förberedde den första rätten, lättrökt lax med en liten röra med crème fraiche och löjrom, som fungerade strålande till vinet. Selosse levererade som alltid en härlig upplevelse med sina nya ekfat, tropiska frukter med lychée och mjölkchoklad. Efter det så stod vi lite i valet och kvalet om vad som skulle drickas härnäst. Efter ett par sekunder så beslutade vi oss för en, skulle det visa sig, helt underbar Vieille Vignes Françaises 1986. Den var fortfarande sprallig, med massor av tropiska frukter, snygg ek, choklad och champinjoner. En helt underbar champagne, verkligen världsklass. Till Bollyn så fick vi in lite halstrade pilgrimsmusslor med en liten dillolja, en perfekt liten rätt med rena och snygga smaker. Den plockades det fram en perfekt lagrad magnum Pol Roger Cuvée Winston Churchill 1985. Alla systerflaskor till denna som jag provat har varit fantastiska och den här var inget undantag: mjölkchoklad, tropisska frukter, citrus, och en lång ungdomlig syra kombinerade med perfekta äppeltoner gjorde att man nästan bara ville gråta av lycka. Ännu en gång visar Winston att det är den ”prestige” skumpa som alltid levererar, ett i sanning komplett vin.

Vi smuttade på pållen medan vi preppade för nästa rätt, J’s extremt reducerade och koncentrerade hummersoppa som serverades med lite mangold, en massa hummer och sparris. Extremt mycket smak i varje liten sked. Till soppan serverades det två roséchampagner, nämligen den alltid lika kompetenta Cristal 1996 och Dom Pèrignon 1996 (som värden genomgående kallade ”den där Moëten”). Cristal visade som alltid färgen och var i mitt tycke ett av kvällens största viner. Ungdomlig, koncentrerad med öppna toner av sötmogna hallon och en oerhörd elegans och sofistikation. Underbar nu och kommer att bli legendarisk. Dompan var, till skillnad då jag drack den första gången som nysläppt, knuten och ocharmig. Bitter och nästan lite träig med knuten frukt och en jobbig inställning. Det var helt enkelt inte tid att dricka den här rackaren nu. Jag tror dock att den kommer att bli fantastisk om fem år. Har ni så spar… Inte alltid så lätt dock!

Medan vi väntade på att börja preppa varmrätten och kvällens höjdpunkt med de fyra Bourgognerna så smuttade vi lite på Sine Qua Non Sublime Isolation 2003, en av de vitingar som Manfred Krankel tåtat ihop. Chardonnay, Roussanne ocu Viognier som väger in på 15,7%. Dock måste jag säga att det var ganska subtilt för att vara ett sådant muskelmonster och det gick utmärkt att dricka på egen hand. E-L hävdade att detta var kvällens vin och att det passade henne strålande. Och jag förstår henne, Det är svårt att inte charmas av den här typen av burdusa viner. Gott, helt enkelt.

Vi fick vinerna halvblint och visste att dessa fyra ingick: DRC La Tâche 90, DRC Romanée-st-Vivant 90, Mommessin Clos de Tarte 90 och Comte Georges de Vogüe Musigny 90.

J beslutade sig för att dekka upp Bourgognerna blint för att vi skulle få prova och gissa lite innan vi drack dem till maten och in kom det fyra karaffer med flytande kärlek. jag skrev följande, blint
1. Återhållen, lång och tung doft. ungdomlig pinot (do’h) med bra djup, elegant ek. Tung och ungdomlig på smaken, gröna tanniner, bra syra och mycket frukt. Musigny?
2.Ung ultimat pinot med nejlika, kryddor och en liten pepprighet något kort och lätt gröna tanniner tuggug och ung, Gott! Clos de Tarte?
3. Mognadston på gränsen mot oxida toner, obalanserad, läder och utvecklad med tanniner. Romanée-St-Vivant?
4. Smuts! Porrigt vin toner av svett, nejlika och röda bär. Underbar syra, bra djup, längd. Sjukt bra och gott! La Tâche?

Döm om vår förvåning när svaret kom in:
1. La Tâche
2. Clos de Tarte
3. Musigny
4. Romanée-St-Vivant

Helt otroligt. Från första början var vi helt eniga om att vin 2 och 4 var överlägsna. Allt eftersom vi satt och provade vinerna om och om igen under ett par timmar så framstod det mer och mer att det var 2, Clos de Tarte, som var kvällens röda vin. La Tâche behöver helt enkelt massor av tid till för att komma till sin rätt. RSV var också helt fantastisk, men CdT var i en helt egen klass, Musignyn var helt chanslös i sällskapet.

Till de här fyra godsakerna åt vi sedan en (nästan) egenskjuten älgkalvsfilé med lite rökt sidfläsk och trattkantareller och inlagda rönnbär. En väldigt bra kombination det också!

Efter en god stunds filosoferande så var det dags för kvällens dessert. Som vanligt var det en strålande Crème brûlèe tillsammans med lite hallon och en sagolik Château d’Yquem 1988. Detta avrundade en fantastisk middag i världsklass. D’Yquem var fortfarande ungdomlig med en galen syra och elegant sötma. Ett stort vin som kommer att bli mycket större.

Därefter var det ett gäng trötta herrar som satte sig framför öppna spisen och smuttade på ett par glas Comtes de Champagne 1996 innan det var dags att sussa.

Man behöver inte alltid hänga på Kellys för att ha roligt en lördag!

Skulle in på asiatbutiken på St Eriksgatan för att proviantera lite koriander och trevlig soja, och som vanligt när man går in i en underbar butik där ALLT ser fantastiskt ut, även om man vet att det är massor av msg i precis allt, så är man tvungen att handla.

Jag kom därifrån 400 kronor fattigare, med två stora kassar fulla med godsaker. När jag kom hem var det bara att slå ihop en mumsig liten nudelsoppa med räkdumplings, färsk koriander (som smakar någonting) och lite citronbasilika.

Magiskt gott, magiskt enkelt och helt underbart!

Lite coola grejer från den mexikanska konstnären och tatueringsartisten dr Lakra. Han arbetar mycket med att utveckla gamla posters och dockor, men gör även installationer. Tydligen arbetar han väldigt sällan som tatuerare nu för tiden, men dyker upp på mässor (främst i Mexiko) då och då.

Coola grejer gör han dock!

http://www.strindbergandhelium.com/absinthe.html

http://www.strindbergandhelium.com/park.html

Underligt hur man omedelbart börjar planera för nästa! I slutändan så blev det lite mer färg än vad jag tänkte initialt, svart/vitt/grått i all ära, men det är snyggt med rött också (och lite gult, och orange, och brunt…)!