a wild onion in the gutted road

Här tänkte jag posta gamla krönikor och längre alster som jag hittar i gömmorna. Alltid är det någon som tycker att det är roligt, även om det kanske är lite pinigt att läsa sina gamla alster ibland!

———————————-

Cet être que rien ne peut réduire

Idioter är ständigt närvarande. Vart jag mig i världen vänder så tycker jag mig skymta dessa flyktiga individer som driver vind för våg genom samhällsskikten, ständigt med ett förvirrat flin i ansiktet. Ofta kan dessa idioter ses krampaktigt hålla i en påse, tidigare medicinskt grön, numera blå, grå, rosa eller av annan färg. Stegen är raska och blicken glasartad, en lätt air av stress kan anas, tecknen är subtila men om man vet vad man ska leta efter så finns de där. En lätt skrynklad skjorta, små pärlor av svett som börjar bryta fram på pannan där de går med en sammanbiten min och hastigt tittar på klockan, man kan ibland, men bara ibland, komma på sig själv med att fundera på vad som rör sig i dessa idioters hjärnor och sen inser man att man faktiskt är en av dem. En idiot som har lusläst tidningar och recensioner av viner, lagt upp mentala kartor och planer hur den på snabbast sätt ska lyckas ta sig fram till godbitarna i butiken, den typen av person som redan när han eller hon har läst om ett vin som släpps på Stora Satan om två månader börjar planera när, var och hur vinet ska konsumeras. Vilka som ska bjudas in, dress-code, vilken musik som ska spelas till fördrinken och vilken köttbit som ska inhandlas i hallen. Idioten kan vid blotta tanken på den njutning som kommer att infinna sig när den första klunken tas finna sig fånigt flinande och näst intill okontaktbar. Detta är den fridfulla, lyckliga idioten för trots den stress han (eller hon) befinner sig i för att få tag på VINET så är den lycklig i sin värld. Och kan man bara hantera att det i princip uteslutande handlar om prat om viner i idiotens närvaro så kan man faktiskt ha en riktigt trevlig stund i dess sällskap.

Ibland kan dock balansen i idiotens liv skakas in i grundvallarna och då är inte steget långt från komplett vindoftande idyll till den sjunde cirkeln i helvetet. Alla har ni säkert träffat på idiotens onda tvillingbror, den arga idioten. I det stora hela identisk med den tidigare beskrivna idioten, dock med den markanta skillnaden att den är gravt människofientlig. Ofta dyker den arga idioten upp i situationer som kan beskrivas som pressade, det kan röra sig om att personen före i kön tog den sista flaskan La Tâche, något som idioten tar personligt, här har han (eller hon) väntat timmar och så kommer det en osnuten teknisparvel och norpar den sista flaskan. Ett annat scenario är exempelvis då personalen på restaurangen inte har haft vett att dekantera Haut-Brion 1989 i en Bordeauxkaraff, utan att den dimper ner på bordet i någonting som är som hämtat ur en Lars Norén pjäs (antagligen en billig IKEA variant). Å andra sidan så ska man inte ta detta för allvarligt, de människor, föremål, byggnader och olika former av flora och fauna som mycket enkelt kan hamna på den arga idiotens hatlista är i princip oändlig.

Dock finns det inget som påverkar idioten så negativt som när en artfrände lyckas med att nedlägga en speciellt sällsynt flaska eller, gud förbjude, flera av samma sort! Som alla andra stora rovdjur i världen så är vinidiotens värld strikt hierarkisk. Den plats man får i den interna hierarkin handlar naturligtvis mycket om storleken på vinkällaren och variationen av de viner som källaren innehåller men man måste även för att vinna kudos i vinvärlden även besitta stora kunskaper och god verbal förmåga. Om man drar parallellen till lejonens värld så kan man säga att motsvarigheten till en stor och fin man (dvs ymnigt hårsvall, något som inte är alla vinidioter förunnat) i vinvärlden till exempel är en flaska Bollinger VVF -96 eller en Krug Clos de Mesnil 1979 och kommer någon sen släpande på en flaska standard Clouet och råkar mumla något försynt om att han minsann har en Clos de Mesnil 1978 i sin källare så skickas han snart på flykt med den fiktiva svansen mellan benen följd av de råa hånskratt som lyfter från den samlade skaran av vin idioter. Nej, äkta respekt visas endast inom den lilla familjegruppen, de små grupper som bildas av likasinnade och som träffas regelbundet för att utbyta erfarenheter och dricka fantastiska viner samtidigt som de kikar på andra bord och ser ner på personer som dricker viner som befinns vara otjänliga. Säkra i sig själva där de sitter med en magnum Bollinger Grande Aniée 1985 (som för protokollet är ett magiskt vin att dricka nu, härligt nötig och rund med inslag av choklad och av mogna gula äpplen med en antydan av citrus och som fortfarande har en magisk syra och ett härligt avslut).

Jag förstår att det kan vara svårt för oinsatta att förstå hur en vinidiot fungerar så låt mig prova ett exempel: På stadens bästa Italienska restaurang kan man ibland få möjlighet att prova fantastiska champagner till ett nästan löjligt pris. Två vin idioter, vi kan kalla dom för Pelle och Jimmy för sakens skull, tar sig upp till restaurangen för att prova den nya årgången av Krug Clos de Mesnil, nämligen årgång 1995. Pelle, idiot som han är, är naturligtvis först på plats. Den inte fullt lika hysteriska Jimmy dyker upp ett par minuter innan klockan fem och går fram till de andra som väntar med andakt och spänning på vad som komma skall (en annan aspekt hos idioten är den totala bristen på logiskt tänkande). Och så sker det! Flaskorna börjar korkas upp och priset för att prova dyrgriparna presenteras; Krug Clos de Menil 1992 och 1995 ska provas parallellt och säljs endast i ett paket om båda vinerna. Fem centiliter av varje vin ska på avnjutas till det sensationellt låga priset av ettusen kronor. Som hittat tänker de samlade idioterna och slänger fram sina pengar och de tar skälvande sina glas i händerna och går försiktigt till ett bord där de sitter under en andaktig tystnad och tittar på, doftar på och smakar på sina dyra droppar av nektar. Alla utom en (vi kan kalla honom Per), han sitter vid samma bord som Pelle och Jimmy och kämpar mot sin natur; han ska inte ha! Han slänger lystna blickar omkring sig men han känner att han har kontroll, han är ok, han klarar detta. Då öppnar Pelle munnen efter att han har doftat på det första vinet och brister ut i ett enormt flin innan han säger ”men, vilken jävla doft, helt fantastiskt!” När dessa ord svävar ut i rummet så ser man hur Per stelnar till som ett lungskjutet rådjur, vänder blicken mot våra namngivna hjältar och utbrister ”men för i helvete! Ni får inte göra så här mot mig!” Varvid han snabbt reser sig och går över till baren och köper två glas. När han sen kommer tillbaka till sin plats så är han lugn, han är elokvent och charmerande, han har gett efter för sin natur och han har återfunnit sin plats i flocken. Ordningen var återställd.
Och så, för att återknyta till citatet i rubriken, som sades av Bernard Jordan de Launay, dåvarande direktör för fängelset i Louvren, angående Markis de Sade: “Cet être que rien ne peut réduire” eller på svenska: ”denna varelse som ingenting kan tvinga till underkastelse” något som på ett lysande sätt även beskriver vinidioten och dess sökande efter den perfekta vinupplevelsen.

Naturligtvis har namnen i krönikan eventuellt ändrats för att skydda oskyldiga. Eventuella likheter med nu levande personer eller företag är rena sammanträffanden. Författaren frånsäger sig allt ansvar för krönikan och går för att öppna en trevlig flaska bubbel.

Sen kan det kanske vara intressant att veta hur de två flaskorna Krug smakade: 
Krug Clos de Mesnil 1995: Väldigt ung på näsan naturligtvis, dock med en oerhörd potential. Det finns massiva mängder ung frukt med citrus och äpple som dominerar. Smaken är även den massivt knuten och har en lång eftersmak men man känner att det finns mycket att hämta. Kommer att vara fantastisk om en 15 år eller så! Dock dyr… Fruktansvärt dyr… Cirka 5000 kronor flaskan. Å andra sidan så kom det endast 24 flaskor till Sverige så vill man vara speciell så varför inte!
Om man ska njuta den idag så är det närmaste man kommer den i musikväg MIG – 29’s R-Rated mix av VNV Nations klassiker Cold, en tung och ganska snuskig låt som ändå på något sätt får en att vilja ha mer! Innehåller de klassikt beskrivande raderna: I’m a bad girl, please spank me, vilket är ungefär vad man vill göra med det här vinet.

Krug Clos de Mesnil 1992: En besvikelse, det måste erkännas. Doften börjar visa en del mognadstoner med kokos, söt choklad och en del äpplen, dock saknar den kraft och komplexitet. På smaken så är det syran som dominerar och den rackaren är väldigt grön och har toner av lime och citron. Man saknar komplexitet och längd vilket stör och irriterar. Jag hoppas att den kommer att överraska om ett antal år, men jag får erkänna att jag tyvärr inte tror att så är fallet.
Den här champagnen ger mig vibbar av Alphavilles Big in Japan, ganska plastig, syntetisk och tillgjord. En klassiker som alltid är bra men som man behöver vara ganska berusad för att uppskatta till fullo.

———————————-

En vårdag i Reims

Vi möttes en tidig vårdag i Reims. Medan snön yrde kring knutarna hemmavid så vandrade vi hand i hand, lite försiktigt, lite trevande. Vi försökte fortfarande lära känna varandra i solgasset på (insert name of street) i Reims. När vi då och då fick kontakt genom plastpåsens handtag gick det en pirrande elektrisk stöt genom kroppen och verkligheten kändes väldigt långt borta.

Vi träffades i en liten Champagnebutik inte långt från Hotel du Champagne, precis bredvid Crêperian. När jag klev in i butiken var du redan där. Butiksföreståndaren hälsade med ett ‘Bon Soirée’ och jag gick sakta runt och tittade bland flaskorna, kände, klämde och smekte. Man nickade sakta och avmätt mot de andra som rörde sig långsamt runt om i butiken. Borta vid ena hörnet, vid vintageflaskorna var det en liten folksamling. Jag rörde mig långsamt närmare, trängde mig förbi en äldre man på ett något bryskt sätt och där såg jag Dig. Jag vill inte påstå att det var någon gammaldags romantisk kärlek vid första ögonkastet, nej, istället var det ett lustfyllt begär som väcktes i mitt inre. Du skulle bli min, om så bara för en kort stund.
Någon timme senare sitter vi på en uteservering, jag kan inte tro det. Hemma är det minusgrader, här är det vår och solen ligger på. Du sitter på stolen bredvid mig, fortfarande täckt av ett tjockt skyddande lager ytterkläder som om du var rädd för solen. Vi tittar på människorna som vandrar, pratar och lever sina liv runt omkring oss och vi vet att vi aldrig kommer att få detta. Vårt öde är inte att leva tillsammans för alltid, utan vi kommer att leva åtskilda tills den stund då vår passion kommer att frammana den slutliga, fatala passionen, därefter är det slut för alltid. Men när vi sitter där på Place de blabla i Reims så känns det så långt borta.

I en annan tid, i ett annat liv.

Dagen går över i kväll och tillsammans går vi mot hotellet, går igenom lobbyn och tar hissen upp till mitt våningsplan. Tillsammans går vi till mitt rum, jag klär av dig och tittar på dig där du står framför mig upplyst endast av gatlyktornas ljus som silas genom de tunga gardinerna. Du är perfekt, en fantastisk skönhet står framför mig och jag stelnar till. Jag kan inte röra mig, vet inte vad jag ska ta vägen eller ta mig till. Jag genomsyras av motstridiga känslor och tillslut låter jag förnuftet råda, du är för ung, knappt sexton fyllda. Jag hjälper dig långsamt på med kläderna igen och vi skiljs åt i natten. Du till ditt och jag till mitt. Jag känner en viss sorg, men också förväntan. Jag vet att vi kommer att träffas igen då omständigheterna är de rätta.
Månaderna går. Svensk vinter flyter över i vår. De första blommorna dyker upp i väggrenar och skogsdungar. Fågelkvitter väcker en om mornarna. Tiden går, våren rör sig så långsamt över i försommar. Skönhetens tid är här, det är varmt och gott ute, ölen är kall och den ena flaskan champagne avlöser den andra i goda vänners lag. Livet ter sig inte så fruktansvärt ändå. Men någonstans i bakhuvudet finns det en tanke som vägrar att ge med sig, som fortfarande tänker tillbaka till den där sena kvällen i Reims och hur det kunde ha varit, du och jag, tillsammans.
Dagarna går, tankarna om vad som kunde ha varit kommer oftare och oftare. Tillslut kan jag inte stå emot längre och jag söker upp dig. Tillsammans går vi längs Strandvägen, vi svänger upp på Grevgatan och vandrar upp till nummer fem. Jag slår skälvande in koden och öppnar dörren ner till de gamla valven och vi går tillsammans ner i de mörka vindlande gångarna. Jag tar av dig dina ytterkläder, tar bort slöjan som täcker dina axlar och hjälper dig av med gördeln. Att få av dig toppen kräver lite energi, men som man brukar säga, allt går med lite våld. Du öppnar dig med en suck och jag lutar mig över dig för att dra in dina dofter och jag återförs bryskt och brutalt till verkligheten.
Korkdefekt. Den omisskännliga doften av korkdefekt slår mot mig i vågor. Känslan av besvikelse är enorm! Min magnum Pol Roger 1990, Cuvée 2000 som jag burit genom Frankrike, släpat på flygplatser och genom svensk snömodd, förvarat rätt och kärleksfullt, hållit mina klåfingriga händer ifrån under den där första kvällen när habegäret nästan var mig övermäktigt, har svikit mig.

Smärtan och saknaden är enorm!

Men, jag har ju fortfarande kvar min magnum Bollinger G.A. 1996. Det ger ju lite tröst i allt det onda. Är den också korkad så tror jag att en viss vinbutik i Reims kommer att få besök av en alldeles speciell jultomte. Stor och tjock javisst, men inte ett dugg fryntlig, med gles skäggväxt och ett jävla humör!

———————————-

Middag i Bergslagsskogarna

Helt sanslöst vilka viner! Vilka otroliga, fantastiska och helt underbara viner!

I år så var det andra året som vi träffades hemma hos J & EL för sommarens vinmiddag. Vi hade alla plockat med oss det roligaste vi hade i källaren och begett oss av mot den stora skogen i väster. Vi åkte genom ett böljande åkerlandskap som så småningom byttes till trolska bergslagsskogar. Vi var vid gott mod även om det kändes lite otryggt att vara så långt bort fråns stadens anonyma myller av människor. Den enda gången vi kände renodlad skräck var dock då vi passerade en grupp banjospelande lokalbefolkning som satt utanför en timrad sockenstuga där de, tuggandes på råtobak, och planerade överfall på besökande Stockholmsbor. Efter att ha ökat farten något så kom vi dock äntligen fram till herrgården. Att svänga in på gårdsplanen och skyndsamt fly den mobb av tidigare nämnda bybor genom att springa in och låsa dörren var något av det härligaste på hela dagen.

Vi välkomnades fram med en lagom bakluckskall de Venoge, Louis XV -1995, den första årgången av detta de Venoges nya prestigevin som är gjort på 50% Chardonnay och 50% Pinot Noir. Det efterföljdes av en förvånansvärt trevlig Taittinger Comtes de Champagne 1986, ett suspekt mellanår som dock var fräsch, hade sköna mognadstoner och verkligen bjöd på sig själv. Efter detta tog det lugnt en stund och gick ner till sjön och satt och insöp atmostfären. Den askgrå himlen och en hes tupps galande i perifering inramade på ett perfekt gotiskt sätt vad som komma skulle. Vi promenerade tillbaka och började med förberedelserna förmiddagen. J, som var helt utmattad efter att ha hackat en hel gul lök och en vitlöksklyfta, satt på en stol och tittade omkring sig med flackande blick. Till slut så blev han för hungrig och kommenderade snabt ut de nyanlända på straff arbete, vi tvingades till rödlökhackning och champagneöppning, någoting som vi dock tog tag i med glädje.

Till löjromstoasten det en härlig Henriot Brut 1979, degorgerad 2006 som den var så hade den en underbar syra och härliga mognadstoner med söt choklad, kaffe, tropiska frukter honung och äpplen. Ett fantastiskt vin.Därefter följde i rask takt en perfekt flaska Corton-Charlemagne Bonneau de Martray 1988 till en härligt kantarell och Karl-Johan toast, en nästan lika perfekt magnum Dom Pérignon 1975 till tryffelsoppan med havskräftsstjärtar. Efter detta så var det dags för de röda vinerna, tyvärr så var min Beaucastel 1989 på magnum korkdefekt, en flaska jag sett fram emot att dricka under en lång, lång tid. Helt förstörd… Men, det fanns andra ljuspunkter: Ch. Cheval Blanc 1982 och Tertre Roteboeuf 1990 dracks tillsammans med en härligt oxfilé med pepparssås och en potatisterrine. Tyvärr så var Chevalen för elegant och kom inte riktigt till sin rätt mot den tuffa maten, vilket dock Tertren gjorde med råge! Kvällens vin kom som en underdog och smög sig in på förstaplatsen. Vi fortsatte med en Chapoutier Le Meal 1999 till osten, ett vin som delade upp bordet i två läger, personligen befann jag mig på sidan som inte gillar Le Meal, jag tycker vinet smakar tvål, och det skäms jag inte för att säga. Vi rundade av middagen med en Ruissec 1990 till en härlig vaniljcréme Brûlée och därefter så blev det kaffe och cigarr på verandan i duggregnet. Det var skönt att sippa på en cognac och titta ut över en mörklagd sjö och bara insupa tystnaden och rävens avlägsna skall.

De vuxna började droppa av en efter en efter en lång dag och endast tre personer satt kvar framför den öppna eldstaden i salongen, vi delade på en Krug 1988, en perfekt flaska som avrundade vindelen av kvällen strålande. Efter den så blev det småprat och cognac till klockan halv sex på morgonen. Någonting man bittert ångrar idag.

Maten och vinerna var fantastiska, cognacen väldigt bra, men det som stack ut var som alltid sällskapet. Ett stort tack till J & EL! Även P, J och W kan få en liten kram i efterskott.